.För en sörjande tonåring kan det vara svårt att förstå att många av ens starka känslor faktiskt hör ihop med sorgen. I den åldern har man ändå så många oförutsägbara reaktioner och häftiga humörsvängningar. Hur ska man då veta att den ilska som plötsligt väller upp i själva verket kommer ur sorgen efter en avliden mamma eller pappa?
Sedan våren 1994 har Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris tagit emot barn och ungdomar som mist en förälder eller ett syskon. I grupper om sju-åtta barn har man träffats för att prata om sorgen, om den man mist och om hur livet kan gå vidare.
För barnen har en av de viktigaste erfarenheterna varit att man inte är ensam. De konstiga och svåra tankarna man har delas av andra som varit med om samma sak. Man kan få idéer om hur man ska handskas med svåra situationer.
Psykologen Göran Gyllenswärd som tillsammans med kollegan Lotta Polfeldt arbetar med Rädda Barnens projekt Barn i sorg, barn som anhöriga, har nu samlat ett antal tonårsberättelser om sorg i en bok som kommer ut under våren 1999. Boken vänder sig i första hand till andra tonåringar.
- En tanke är att man ska slippa känna sig som den enda. Man får hjälp att sätta ord på det som händer och kan spegla sig i bokens berättelser, säger Göran Gyllenswärd. Saknaden och sorgen skapar starka spänningar och känslor, och tonåringen funderar inte så mycket på varför, utan tänker lätt att det är dem själva det är fel på. Därför kan det vara bra för ungdomarna att träffas i grupp.
- Ungdomarna lever i samma erfarenhetsvärld. De gör liknande associationer. När en av dem säger något kan en annan säga "ja, så var det för mig med". Den speglingen förmår en vuxen inte att göra.
- Kanske har man en bästis som nästan förstår, men ändå inte riktigt vet hur det är. Då är det värdefullt att möta jämnåriga som varit med om samma sak. Med hjälp av andra ungdomars berättelser kan en sörjande pojke eller flicka få förslag på hur andra unga gjort när de plötsligt känt behov av att gråta eller när någon sagt något som river upp.
För ungdomarna som berättar i boken har det gått flera år sedan de drabbades av sorgen. De har alla deltagit i någon av Rädda Barnens grupper. Berättelserna handlar både om tiden nära dödsfallet och om hur det känns något år senare.
- Jag vill skildra ett förlopp. Det kaos som är i början, hur svårt det kan vara i skolan, men också att saker ändrar sig och att det faktiskt blir bättre igen.
Under hösten 1998 har Barn i Sorg-projektet för första gången haft en särskild grupp för barn som mist en förälder genom självmord. Dessa barn har samma saknad och längtan efter den döde som de barn som mist någon genom cancer, hjärtinfarkt eller trafikolyckor, men utöver det finns också mycket skuld och många frågor: Älskade han mig inte? Ville han inte ha mig? Kunde jag hindrat det? Frågor som är mycket svåra för ett barn att slita med.
Erfarenheterna från denna grupp är goda och under våren fortsätter arbetet med dem. Barnen och ungdomarna kommer i regel till Rädda Barnens gruppverksamhet först ett, två eller tre år efter dödsfallet.
- I den akuta krisen behöver barn och ungdomar nära och välkända personer som tar hand om dem och tröstar. De behöver rutiner som de känner igen. Det tar tid att omfatta vidden av det som hänt och förstå vilka konsekvenser det kommer att få.
- När smärtan är för stor orkar man inte fundera över den. Sorgarbete är ett slags reflekterande över det som händer, det som har hänt och förändringarna i livet. Det orkar man inte göra när man står mitt i ett kaos.
- I samband med stora katastrofer som brandkatastrofen i Göteborg ligger Rädda Barnens insatser framförallt före och efter själva händelsen. Vi vet att katastrofer inträffar ibland och verkar därför för att man när det händer ska se till barnens och de ungas behov. Det gör vi genom föreläsningar, böcker, trycksaker och annan information. Till exempel har den Beredskapsplan för skolan som Rädda Barnens förlag givit ut sålts i över 10 000 exemplar. Efter en katastrof kan man ge de unga stöd att gå vidare i livet genom att dra nytta av den erfarenhet och metodik som utvecklats och sammanställts inom ramen för Barn i Sorg-projektet.
- Risken i samband med händelser som den i Göteborg är att man lägger alla resurser i det akuta skedet. Det behövs stora insatser just då, men det behövs också insatser senare. När det gått ett halvår och ungdomarna börjar inse vad som hänt måste det också finnas någon där.
- Det finns så mycket NU när en katastrof inträffar, men vi måste lära människor inse att sorgen är lång. Mycket lång.
Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris startade 1993 projektet Barn i sorg/barn som anhöriga. Sedan dess har närmare 200 barn och ungdomar genom gruppverksamheten fått hjälp att gå vidare i sorgen efter en nära anhörig. Genom att vara i grupp kan de stödja varandra. De får hjälp att förstå sina egna reaktioner, sätta ord på sina känslor och ge varandra hjälp att hitta konstruktiva vägar genom sorgen.
Stödgrupper har drivits på tre olika sätt. Som möten en gång i veckan under ett par månader, som fem hela temadagar eller som sommarläger (gäller estniska barn som förlorade någon anhörig i Estonia). De flesta grupper har delats in i åldrarna 6-8 år, 9-12 år eller 13-18 år.
Under hösten 1998 har en grupp genomförts för dem som förlorat en nära anhörig genom självmord. Frågeställningarna för dessa barn är komplicerade och det fanns inte tillräckligt utrymme för dem i de vanliga grupperna.
Projektet genomförs av socionomen Lotta Polfeldt och psykologen Göran Gyllenswärd. I arbetet ingår att sammanfatta och förmedla erfarenheterna. Detta sker dels genom föreläsningar och seminarier och dels genom böcker och andra trycksaker.
Rädda Barnens mottagningen för barn i sorg kan man nå på telefon 08 - 698 90 67.