.En av treorna i Villa del Rey-skolan i Baton Rouge har lektion i naturkunskap. Fröken, eller Mrs Smith som barnen säger, läser på tavlan – och nästan alla i klassen viftar ivrigt med händerna för att få fylla i luckorna:
– Materia består av ... atomer! Värmer man upp ett fast ämne blir det ... en vätska! Värmer man upp en vätska blir den ... en gas!
Mrs Smith skriver upp flera svåra fysiktermer – som kondensering, som man kan se när man tar en dryck ur kylskåpet och det bildas imma.
De flesta plitar noggrant ner orden i sina skrivböcker. Nästan alla barn är svarta, förutom några som är ljushyllta och några som har asiatiskt ursprung. Alla bär skoluniform: vinröda pikéskjortor och marinblå shorts eller långbyxor.
Det hade kunnat vara en scen från vilket välordnat klassrum som helst – men det här är en klass som plötsligt fått fem nya elever.
På anslagstavlan sitter tidningsklipp som visar anledningen. Det är sidor med stora fotografier från det översvämmade New Orleans. I slutet av augusti fick barnen därifrån en naturorienterande lektion som de aldrig lär glömma – först när orkanen Katrina dundrade in över Louisiana, och sedan när skyddsvallarna runt deras hemstad brast så att vattnet forsade in. Några veckor senare kom orkanen Rita, och även om den inte blev lika allvarlig ställde den till med nya evakueringar, fler fysiska skador och mer psykisk stress.
– Vissa barn pratar mycket om New Orleans och hur de saknar sitt vardagsliv. De är oroliga och det märks att de bär på en stor sorg, säger Vicky Smith efter lektionen.
– Andra verkar inte ta det lika hårt. Några talar om hur de blev evakuerade som ett spännande äventyr. Det gäller att vi vuxna både ger barnen en känsla av att livet är som vanligt igen, och att de får bearbeta allt som hänt.
Orkanen Katrina och dess efterverkningar tvingade cirka 300 000 – siffran är osäker – barn och tonåringar att lämna sina hem. De som bodde i de oskadade områdena har kunnat återvända, som i stadsdelen Algiers där skolorna öppnade redan den 3 oktober.
Men New Orleans är i stort sett en barnlös stad. När familjer under hösten har återvänt för att inspektera sina hus har de uppmanats att inte ens ta med sig sina barn.
Även om det är möjligt att bo i många stadsdelar saknas ännu dricksvatten och en fungerande infrastruktur, och de flesta arbetsplatser är stängda. Husen i områden som 9th Ward och S:t Bernard är totalförstörda av det höga vattenståndet och oljeläckage, och måste kanske jämnas med marken.
Så i avvaktan på att reda ut hur allt blir går de flesta av barnen i skolor runtom USA. De evakuerade familjerna finns i nästan alla delstater, men många är i relativt närbelägna städer som Houston, Lafayette och Baton Rouge.
Befolkningen i Baton Rouge har snudd på fördubblats. Villa del Rey-skolan har "bara" tagit emot 45 evakuerade barn – men det märks, i många av klassrummen.
– Vi tog bort min kateder för att få mer plats, säger Vicky Smith.
Hennes trea har 32 elever, istället för 27.
– Allting tar längre tid: att komma in i klassrummet efter rasten, att gå iväg till matsalen, alla aktiviteter. Det blir fler uppsatser att rätta, fler barn som behöver hjälp. Förutom att flera av barnen har varit med om trauman.
Villa del Rey-skolan hade strömavbrott i några dagar och fick stänga. Men snart stod det klart att den skulle behöva ta emot nya elever.
– I början av september hade vi öppet hus för alla barn och föräldrar, för att berätta hur det skulle bli. Hela gymnastiksalen var full, säger rektorn Dawn Brewster.
– Vi förklarade att det skulle bli en extrem situation. Många familjer har ju förlorat allt de ägde.
Rektor Brewster verkar vara ständigt optimistisk – men när hon tänker på hur situationen varit för hennes nya elever tåras ögonen.
– Vi vill få Baton Rouge-barnen att förstå att barnen från New Orleans har förlorat sina hus, sina kläder och alla leksaker, och att alla måste vara snälla. Vi läser böcker om att bry sig om varandra. Så på så vis är det nyttigt för alla.
Skolan har tagit emot donationer, så att de 45 barnen kunnat få skoluniformer, ryggsäckar, skrivböcker och pennor. Nu hoppas Dawn Brewster att de kan få lite arbetsro också.
– Många barn tvingas flytta från plats till plats. Familjerna bor korta perioder hos olika släktingar och vänner, för att inte tära på gästfriheten. Det är inte så många som kunnat ordna både jobb och eget boende här, säger hon.
– Vi skulle önska att barnen får gå klart sitt läsår här, så att de slipper avbryta sin skolgång ännu en gång.
Eftersom de nya klassföräldrarna knappast hunnit lämna intyg om att deras barn får vara med i tidningen kan inga fotografier tas under lektionen. Men rektorn går raskt in i klassrummet intill och ropar upp tre flickor, vars mammor hon ringt.
Tjejerna, som också går i trean, är uppspelta över att få gå från sin lektion, och ivriga att berätta om hur det var när orkanerna kom.
– It was horrible! säger Kourtney Dillon med eftertryck. ("Det var jättehemskt!")
– Jag var i min mormors hus, och det var en massa träd som föll ner så att de nästan kom på hundarna. Och det fanns kattungar också, men ingen av dem hade skadat sig.
– En kompis var hemma hos mig och skulle sova över. Men hennes mamma kom och hämtade henne på kvällen. Sedan var vi tvungna att packa. Mitt i natten väckte mamma och pappa mig, och så åkte vi till Baton Rouge. Det tog låååång tid, berättar Che’Reonna Thomas och slår ut med armarna.
– Jag var jätterädd när orkanen kom, för det var så många träd som ramlade. De stora barnen var utomhus, men de vuxna var inne och spelade kort och lyssnade på musik.
Che’Reonna vill gärna åka tillbaka till New Orleans och titta hur deras hus ser ut, men det vill inte hennes föräldrar. De har också delade meningar om vart de ska ta vägen framöver.
– Pappa vill stanna här i Baton Rouge, men jag och mamma vill flytta till Seattle! För där är jag född. Då kan vi hälsa på mormor och ha en fest, och jag kan gå till min gamla kyrka.
Reniecia Tenner verkar vara den av de tre som var kvar längst i New Orleans, under de kaotiska dagarna då delar av staden dränktes.
– Min mamma ville att vi skulle åka iväg, men det ville inte pappa. Fast sedan åkte vi till ett hotell, och där bodde vi i tre dagar. Vattnet bara steg och steg, det gick högre än bilarna – och sedan kom en båt och hämtade oss och körde oss till land.
Familjen Tenner hamnade i Superdome, idrottsarenan i New Orleans, men efter några dagar ordnade Reniecias pappa en bil och körde till hennes farbror.
– Allt var läskigt. Min lillasyster grät, säger Reniecia.
– När vi var på hotellet sade de att polisen kanske skulle skjuta oss.
Det flödar fram information om kusiner, fastrar, hundar och nedfallna träd, och händelseförloppen kring de två orkanerna går ihop när flickorna berättar. Kourtney är den enda som varit tillbaka i New Orleans.
– Jag hittade min docka! Det kom bara in lite vatten i vårt hus. Men maten i kylskåpet hade förstörts. Vi kan inte flytta hem, för min pappa har inget jobb att gå till längre.
Hur kan ni tänka på det ni gör i skolan?
– Det är svårt med multiplikationstabellen, säger Kourtney.
– Till exempel åtta gånger nio, det är rätt svårt. Och division!
Men att somna på kvällen – det går ganska bra, säger flickorna.
Klockan ringer ut för dagen, och de måste ta sig till de väntande skolbussarna. Margo Johnson hjälper Reniecia och hennes lillasyster att gå upp på den som åker dit där de bor. Det är dagen innan hon ska börja undervisa här. Hon är lärare, 32 år, och själv evakuerad från New Orleans.
– Vi hade just köpt huset. Jag var så glad att vara egnahemsägare. Men trots att vi inte varit tillbaka vet vi att vi förlorat allt.
Mrs Johnson är inte bara fröken, utan också mamma. Och hon känner inte riktigt igen Kourtneys, Che’Reonnas och Reniecias ivriga berättarglädje från sina egna två barn.
– De mår inte alls bra. De saknar sina kompisar väldigt mycket. Den lilla är upprörd över att börja i en ny lekskola här. Och jag lyckas inte få min äldsta flicka att bli glad igen, säger hon.
– Jag skulle gärna vilja flytta tillbaka till New Orleans om det går. Men det beror på vad mina barn vill. Än så länge vet vi inte riktigt.