.- Hela världen försvann under mina fötter när det hände. Jag var fjorton år när jag gick in i väggen, säger Ida.
Hon tar en tugga av kanelbullen och klunkar i sig lite läsk.
Stoppar in en prilla under läppen, stryker undan det mörka håret - och börjar berätta sin historia.
Ida var en duktig flicka i skolan. En som antecknade det lärarna sa, alltid gjorde läxorna och hade bra på proven. Sjuan var kämpig, men det gick. I åttan växte problemen.
- Jag pressade mig jättehårt. Jag minns hur jag brukade sitta uppe till tio på kvällarna och göra läxor för att lärarna skulle vara nöjda. Jag hade jättehöga krav på mig själv, berättar Ida och fortsätter:
- Även om jag tyckte jag gjort ganska bra ifrån mig så var det ändå som att det aldrig räckte till. Lärarna sa att jag som var så duktig borde kunna ännu bättre och då kände jag ännu mer press på mig.
Det var rörigt på många sätt i skolan tycker Ida. Lärarna verkade inte samarbeta. Hur skulle hon veta vad de egentligen förväntade sig av henne?
Klassen var stor och stökig och lärarna hade inte tid att hjälpa alla. Om och om igen fick Ida och hennes klasskamrater höra att de var den jobbigaste klassen som skolan haft på åratal. Flera av lärarna sa upp sig.
- Till slut orkade jag inte mer. En kväll kunde jag inte sova, jag bara grinade och grinade hela natten. Jag hade ångest och kramper. Mamma och pappa förstod inte vad det var för fel på mig och själv kunde jag inte prata.
- Efter den natten kunde jag inte sova mer. Varje kväll när jag skulle gå i säng fick jag panik och började skaka. Det gick inte att slappna av, jag var så otroligt stressad.
Vissa dagar orkade inte Ida gå till skolan. Och när hon väl gick dit kom stressen och känslan av att vara instängd.
- Jag gick omkring hela dagarna i en tunnel. När jag satt på lektionerna och hörde om allt vad vi skulle göra fick jag världens ångest.
Duktiga Ida orkade inte längre. Men det skulle ta många mardrömslika månader innan hon själv insåg hur det låg till.
- När jag hörde orden BUP och psykologer så tänkte jag på tvångströjor och kala rum. Det gick bara inte.
Men i slutet av åttan tvingade till slut hennes mamma och pappa henne att följa med till BUP i Umeå. Det blev en stark upplevelse för Ida.
- Så fort jag kom dit började det krypa i hela kroppen och jag gick in i tunneln. När jag såg alla andra flickor och pojkar som satt i väntrummet och mådde dåligt kände jag mig verkligen sjuk i huvudet.
Det var som att gå in i en vägg av dålig energi.
Mötena som följde med psykologerna blev en pärs varje gång. Ida blir upprörd när hon berättar.
- Jag fixar inte psykologer. De bara sitter där tysta med sina anteckningsblock och glor på mig och jag förväntas spy ur mig min historia för dom - två personer som jag inte känner.
På något sätt knixade hon sig ändå igenom åttan. Hon hade ju Eva, specialläraren som hon fick sitta hos för att få vara ifred och plugga. När sommarlovet kom lättade allt.
Men så kom terminsstarten i nian och allt var över henne igen. En och en halv månad in i terminen hoppade hon av.
- Det var tur att jag hade mamma och pappa. Pappa är sjukpensionär och kunde vara uppe på nätterna och hålla mig sällskap, berättar Ida.
Ilskan bubblade i henne och hon skrek och slog på väggarna.
Lillasyster blev rädd och gömde sig. Ida brukade ligga och titta på kroken i taket i sitt rum. Hon hade ett snöre också. Om och om igen tänkte hon på att ta sitt liv. En natt tog hon rakhyveln.
- Första gången jag skar mig var det en sådan frihetskänsla att det inte går att beskriva, berättar Ida.
Men andra gången hon lät bladet sjunka in i armarna berättade hon för mamma och pappa vad hon gjort. Hon förstod att hon behövde hjälp.
Det blev BUP igen, men inte heller den här gången fungerade det för Ida med psykologerna.
- Jag fick gå till BUP:s sjukgymnast istället och det var ett mycket bättre alternativ för mig. Hon kunde man prata med om andra saker, vanliga saker. Och hon var alltid glad.
Ida fick också hjälp med sömntabletter och antidepressiva piller.
Men "lyckopillren" funkade inte, tycker hon. Däremot var sömntabletterna bra för de hjälpte till att bryta mönstret med de sömnlösa nätterna.
Månaderna gick och allt eftersom släppte stressen. När sommaren kom mådde Ida riktigt bra. Men att återvända till skolan var otänkbart. Idas gamla rektor ordnade istället så att hon fick gå en distansutbildning.
Hela läsåret satt hon i byskolan hemma i Åmsele. Det var lugnt och skönt och Ida trivdes jättebra. Livet återvände och hon orkade börja vara ute bland folk.
Ida har alltid vetat att hon ville gå på Forslunda naturbruksgymnasium i Umeå. Det var därför hon ville ha så höga betyg i nian.
Idag går hon andra året på gymnasiet, bor på skolans internat och ägnar dagarna åt att jobba med djur och köra traktor. Nyligen fyllde hon 18 år och det rosa körkortet ligger i plånboken.
I framtiden vill hon jobba med svinskötsel, plugga vidare inom djurvård och lära sig latin.
- När jag var sjuk tänkte jag "varför måste just jag må så här".
Men jag hade aldrig lärt mig så mycket om mig själv om jag inte varit med om allt det här.
- Det viktigaste är att inte pressa sig själv för hårt. Det räcker med att göra sitt bästa - man får inte glömma bort att leva också. Det gjorde jag, det var bara skolan och betygen som gällde.
Hon har också lärt sig att det inte är någon katastrof att göra fel. Hon berättar om när hon råkade köra sönder vindrutan på skolans nyaste traktor.
- Jag kunde faktiskt skratta åt eländet tillsammans med mina kompisar och läraren. Det var så skönt att kunna känna så, säger Ida.
I dag vet Ida precis vad som borde ha varit annorlunda på högstadiet. Först och främst var klassen för stor. Lärarna hann inte med alla och tappade kontrollen på klassen och det blev stökigt och bråkigt.
- Och de som hade till exempel dyslexi fick inte den hjälp de behövde trots att lärarna fick lägga nästan all tid på dom. Vi andra fick nästan ingen hjälp alls. Det hade varit bättre för alla om det funnits fler speciallärare.
Men mycket handlar också om lärarnas attityd till eleverna.
- Lärarna vet nog hur man lär ut saker, men det kan alldeles för lite om hur man tar människor, säger Ida.