.Ida Gamborg Nielsen är en av dem det lyser om. Orden bubblar ur henne, under den korta luggen är blicken full av energi. Hon har nära till skratt – men också till den allra djupaste sorg.
Det är två år sedan Ida Gamborg Nielsen förlorade sin mamma. Tre veckor efter cancerbeskedet dog hon. Kvar blev Ida, hennes pappa och fyra syskon. Det som slog henne då var hur handfallna de flesta är inför döden. Många i hennes omgivning drog sig undan. Få vågade ställa frågor. När en tid hade gått tyckte vissa att hon borde ha sörjt färdigt.
– Men sorg är tidlös. Du kan vakna upp en morgon 30 år senare och gråta hejdlöst över den du förlorat.
Ida Gamborg Nielsen liknar sorgen efter mamman vid årstidernas cykel.
– Du vet, ibland känns det somrigt - varmt och lätt. Så vänder det. Höstmörkret och vinterkylan drar in. Det blir tyst och ensamt.
Att förlora en förälder eller ett syskon är något som drabbar över 3 000 barn och ungdomar i Sverige varje år.
– Det är som att förlora sin första stora kärlek. Det som finns kvar är minnena, säger hon.
För ett barn, särskilt ett litet barn, kan det vara svårt att bevara känslan, doften och bilden av den det saknar. En vän till Ida berättade att hon förlorade sin mamma när hon var liten. Men att hon nu som vuxen knappt hade några egna minnen kvar av henne.
– Förstår du vad hemskt? Att sluta minnas är ju det värsta som kan hända. Det är ju som att förlora en del av sig själv, sin historia.
Någonstans här väcktes tanken om att göra en minnesbok. En fylla-i-bok för barn som förlorat en förälder eller ett syskon. Resultatet blev "Min Minnesbok" som Rädda Barnen ger ut i höst. Boken var Idas examensarbete på Kaos-piloterna, en treårig projektledarutbildning. I dag arbetar hon med ledarskapsfrågor på en konsultfirma i Köpenhamn.
Hon funderar ofta på att vi i vårt samhälle ser döden som definitiv.
– Vi tar för givet att det liv vi har här och nu är det enda liv vi har. I andra kulturer däremot har de sin himmel.
Ida tror att människor är rädda att bli påminda om sin egen dödlighet.
– Kanske är det därför många tvekar att närma sig den som just förlorat någon. Men det är något som vi borde bli bättre på.
– Jag älskar ju att prata om min mamma. Då är hon nära. Att minnas henne är ett sätt att arbeta med sorgen, att komma vidare.
Med sin bok vill hon även hjälpa andra att minnas. Genom frågorna som ställs i boken får barnet hjälp att komma ihåg saker som det annars kanske hade glömt.
Frågorna kan låta så här: Detta var mamma (eller någon annan man förlorat) bra på… Vilken var mammans favoritmat?... Hur fick mamma dig att skratta?... Vad bråkade ni om?... När var hon dum?... Vad gjorde ni om ni riktigt skulle mysa en kväll?... Hur dog hon?... När saknar du mamma allra mest?...
Fylla-i-sidorna varvas med tips på pyssel. Här finns till exempel recept på Sorgsna kulor (chokladbollar) eller tips om hur man bygger en drömfångare. Men också handfasta råd på saker att göra för att minnas bättre, som att bygga en låda att samla minnen i.
Idas egen låda med mammaminnen innehåller en dödsannons, en dikt hon hade i plånboken, ett kort och mammans parfymflaska.
Minnesbokens pärmar är stadiga och sidorna i tjockt papper.
– Den ska tåla att tappas i en vattenpöl eller åka upp och ned ur ryggsäcken ett antal gånger. Minnesboken ska hålla för ett helt liv, säger hon och stryker med handen över framsidan.
Ida Gamborg Nielsen har märkt att barn i sorg har svårt att hålla kvar svåra känslor en lång stund. De går in och ut i sorgen. Däremellan finns det glada stunder.
– Vissa får skuldkänslor av att skratta mitt i allt det otäcka. I min bok visar jag att det är okej. Sorg och glädje ligger nära varandra. Om man kan vara riktigt ledsen, kan man också vara riktigt glad.
I boken berättar Ida också kort om sin egen sorg och om sin mamma. Här finns även texter, dikter och bilder från några av våra mest kända barnboksförfattare och illustratörer. Ulf Nilsson, Barbro Lindgren, Anna-Clara Tidholm, Ilon Wikland, Emma Adbåge, Rebecka Lagercrantz, Pernilla Stalfelt och många flera.
– Jag ringde bara upp och frågade om de ville vara med, säger hon på sitt solklara vis.
– Alla ställde upp gratis. Det är fantastiskt! Jag tror att bokidén berörde i hjärtat. De allra flesta vet hur det är att förlora någon nära.
På frågan om hon någonsin drog sig för att skriva boken blir hon tyst en lång stund. Hon säger sedan att rädslan över att bli för personlig gjorde att hon ibland tvekade.
– Jag har helt enkelt varit orolig för att boken skulle bli min och inte barnens. Det har varit en svår balansgång. Samtidigt har de barn som läst boken uppskattat att jag varit personlig. De har sagt "äntligen någon som fattar vad vi går igenom."
Ida Gamborg Nielsen är tacksam över att hon trots allt fick hela 22 år tillsammans med sin mamma. Det är så hon valt att se på det.
– Döden sätter ett pris på livet. Det jag vill förmedla till andra är att det är viktigt att ta vara på det man har, säger hon.
Nu när boken är klar har hon precis börjat fylla i sin egen Minnesbok. Det är hårt, konstaterar hon.
– Sorgen går aldrig över. Men man blir bättre och bättre på att leva med den.