.På mottagningen i Rädda Barnens hus i Sundbyberg ligger psykologernas rum på rad. I väntrummet är tonen ljus, från akvariet hörs bubbel från pumpen och på ett soffbord ligger en sönderbläddrad serietidning. I ett av rummen sitter Cecilia Modig, chef för Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Hon har reagerat kraftigt på rapporterna om den växande ohälsan bland ungdomar.
– Det är en skrämmande utveckling. Att så många ungdomar mår dåligt är något våra politiker borde ta på största allvar.
Vad som gör henne än mer bekymrad är att stödet till ungdomar som mår dåligt eller som far illa varierar så kraftigt över landet. Var du bor bestämmer i hög grad om och i så fall när du kan få hjälp. Det visar en undersökning som Rädda Barnen publicerade i våras. Barnets bästa har blivit en kommunal resursfråga.
– Så får det inte vara, det strider helt mot fn:s konvention om barnets rättigheter. Det är Sverige som nation som har ett ansvar när det gäller unga som mår dåligt eller som far illa.
Men också vi vanliga vuxna har ett ansvar, menar hon. Ytterst handlar det om att bry sig om de barn man har omkring sig. Lokalföreningens insatser tycker hon är bra exempel på vad vuxna konkret kan göra. Läxläsningshjälp, besök på flyktingförläggningar och dagläger gör skillnad för barn och hur de mår.
– Det handlar om omsorg och medkänsla. När vi pratar om unga som inte mår bra så är det allas våra barn det handlar om. Vi vuxna har en moralisk plikt att bry oss. Vi borde fråga och lägga oss i även när det inte direkt gäller våra egna barn.
Hon berättar om när hennes egna söner var små och en kväll bråkade så till den grad att hon började undra vad grannarna skulle tänka.
– Då ringer det på dörren. En nyinflyttad granne står i dörren med en bit skär napoleonbakelse i handen. Han räcker fram den och säger »Du, jag tror att ni behöver den här«. Det var ett fenomenalt sätt att kolla att allt stod rätt till, säger Cecilia Modig.
– Han visade ett genuint intresse och omsorg för barn som han inte kände. Hade jag varit i färd med att misshandla dem hade han faktiskt räddat livet på mina barn.
På mottagningen för barn och unga i kris får ungdomarna träffa en psykolog, antingen på tu man hand eller i grupp. Några behöver stöd i samband med föräldrars skilsmässa. En del vill ha hjälp att hantera sorgen efter en förälder eller ett syskon. Andra söker sig hit för att få hjälp att komma vidare efter övergrepp, eller bearbeta svåra erfarenheter från krig och våld.
Verksamheten startade 1990 med Pojkmottagningen. Medvetenheten och kunskapen om att också pojkar var utsatta för sexuella övergrepp var då begränsad.
– Genom samtalen med pojkarna kunde man samla kunskap och utveckla behandlingsmetoder helt utifrån barnens erfarenheter och behov.
Samma princip har sedan gällt alla grupper av unga som tagits emot på Centrum för barn och ungdomar i kris.
– Vår uppgift är att rikta strålkastarljuset mot de mörka hörnen. Vi kan inte hjälpa alla. Däremot kan vi väcka opinion kring barn som inte får den hjälp de har rätt till och sprida vår kunskap om dessa barn till andra.
Raden av böcker som mottagningen publicerat genom åren är lång – serierna av föreläsningar ännu längre.
– Det vi får veta av några få barn ska bidra till att förändra för många barn. Det är vårt sätt att ta ansvar, säger Cecilia Modig.
Rädda Barnens krav på regionala Barnahus i hela Sverige är ett konkret exempel på hur mottagningens erfarenheter också används för att vässa argumenten i det politiska påverkansarbetet.
– Vi upptäckte att barn som utsatts för brott mådde dåligt av att slussas runt mellan olika myndigheter och tvingas berätta sin historia om och om igen för olika personer. Tillsammans med jurister och andra handläggare på Rädda Barnen och med hjälp av bra exempel från andra länder utformade vi ett krav om en mer barnanpassad rättsprocess i form av Barnahus. Det blev en viktig fråga för oss i valrörelsen. Vi hoppas nu att politikerna tar till sig det.
Samtidigt som mottagningen arbetar vidare med sina barngrupper håller man nu som bäst på att samla kunskap kring en ny grupp av unga. Det gäller barn vars ena förälder har fått beslut om övervakat umgänge. Barnintervjuerna ska ligga till grund för Socialstyrelsens rekommendationer till domstolarna, som fattar beslut om umgängesformerna.
– Ingen har någonsin frågat barnen själva vad de tycker om att träffa sin förälder med en övervakare. Det är ett typexempel på hur myndigheter fattar beslut utan att fråga efter barnens åsikter. Vad tycker barnen, vad vill de? Det är ett stående krav från oss – fråga alltid barnen. Om vi inte lyssnar på de barn som berörs riskerar vi alltid att göra fel.