.- Men hallå, klockan är ju snart fem. Var är hon någonstans Rebecca, är hon sen, eller.
Ett gäng tonårskillar bankar rastlöst på den feta ståldörren till Unga Kris lokal på Malmvägen i Sollentuna strax utanför Stockholm. Unga Kris står för unga kriminellas revansch i samhället.
Bakom dörren lockar fika, biljard och en spelkonsol. Och några soffor att vräka ut sig i.
– Det som är bra med Rebecca är att hon vet hur det är att bo här. Du vet – det finns dåliga saker som kan hända om man är ute på gatorna för mycket, förklarar Hassan 14, i väntan på att hon ska dyka upp.
Unga Kris finns på ett tiotal orter i Sverige. Verksamheten vänder sig till alla unga, som en fritidsgård. Fokus är att fånga upp unga människor som riskerar att hamna snett. Att erbjuda alternativ och stöd. Här ordnas allt från filmkvällar, lan-nätter till utflykter med korv och fotboll. Ungdomarna bestämmer själva.
– Bara genom att visa att jag som hållit på med brott och droger lyckats ta mig ur den världen tror jag kan göra mycket för de här ungdomarna, säger Rebecca efter att på slaget fem ha öppnat lokalen.
Under dagen har hon föreläst för 400 högstadielever på en skola. Om sitt liv och hur snett det kan gå.
– När jag i dag läser alla miljoner utredningar som gjorts på mig kan jag inte fatta att ingen grep in tidigare. Jag var ju bara ett litet barn när det började. Var fanns de vuxna?
Rebecca går iväg till de låsta plåtskåpen för att plocka ut ett tv-spel. Över biljardbordet förhandlas nya spelregler och från datorn i ena hörnet garvas det rått över nya klipp på YouTube.
– Jag började slåss tidigt, redan på lågstadiet. Jag levde med en mamma som missbrukade och som misshandlades av sina män.
Skolgången blev allt mer sporadisk. Gatan och innerstan lockade mer, på mellanstadiet kom drogerna.
– Jag sa till alla jag mötte, till skolan och till socialen att min mamma, hon hade problem. Men ingen reagerade.
Då låg våldet nära till hands, ett språk Rebecca behärskade.
– Att slåss var att ropa på hjälp, ett sätt att säga att jag inte mådde bra.
– Det kändes skönt att slå. All ilska och sorg, allt det dåliga kom ut. Efter ett slagsmål blev jag jättelugn och kunde koppla av. Det var som en befrielse.
Men offren då? Tänkte hon aldrig på dem?
– I dag när jag blickar tillbaka känner jag skuld, det gör jag. Men inte när det hände. Jag förstod inte konsekvenserna.
Hon berättar om
en gång när hon var femton. En tidigare skolkamrat skrek fitta åt henne på perrongen. I stället för att rycka på axlarna och gå därifrån, sparkade hon ned henne. Besinningslöst. Hon slog och slog tills flickan blev medvetslös.
Efter händelsen kände sig Rebecca arg. I första hand på sig själv.
– Vad hade jag gjort tänkte jag. Hur kunde jag?
Men hon var också arg på offret.
– Alla visste att jag var våldsam. Jag tyckte att hon fick skylla sig själv som började jiddra med mig, hon kunde ha låtit bli.
Rebecca tror att det är samma mekanismer som trimmar igång våldet - oavsett om man är kille eller tjej.
– Det är ett sätt att skaffa sig makt, när man inte har någon. Jag slogs och fick respekt, jag slapp känna mig kränkt och frustrerad.
Skillnaden är att killar förväntas använda våld.
– Tjejer som slåss passar inte in i normen, omgivningen vet inte riktigt hur de ska handskas med oss.
Hon menar att det är fler tjejer som slåss än vad man tror.
– Men killar anmäler inte gärna att det blivit misshandlade av en tjej.
Det börjar plötsligt muttras och gruffas vid biljardbordet. Aklagelser om fusk viner i luften. Rebecca skyndar till - pratar och förmanar. Efter en stund lägger sig lugnet igen.
Hon berättar att vändpunkten för hennes del kom i samband med senaste vistelsen på häktet. Efter att ha slagit ned en annan intern insåg hon plötsligt vad hon var kapabel till – att ta någon annans liv.
– Jag började tänka på konsekvenserna och mådde dåligt av det. Jag ville bryta.
På häktet kom hon i kontakt med Unga Kris uppsökande verksamhet. Att vara med och bygga bygga upp verksamheten i Sollentuna blev en del av eftervården.
– Jag jobbar hela tiden med att lära mig hantera konflikter. Att byta spår är en lång process.
Ett viktigt steg för Rebecca har varit att bryta med gamla umgängeskretsar.
– Jag har alltid dragits till personer som varit våldsamma. Det är ju det enda jag känt till. Hur sjukt det än låter var det våldet som gav mig trygghet.
Men i dag är droger och kriminalitet passé. Hon har fått struktur på livet, tider att passa, lön och rutiner. För Rebecca har anställningen på Unga Kris betytt allt.
– Hela tiden frågar jag mig hur jag ska kunna finnas till på bästa sätt för de här ungdomarna. Hur kan jag stötta när de har problem? Sådana tankar bär jag på hela tiden, även när jag stängt lokalen för dagen.